Julen - miraklens tid!?

Det är faktiskt så att man kan bli lite religiös när man ser tillbaka på den gångna julveckan. Buzter, som är livrädd för barn och hanterar sin rädsla på ett utagerande nafsande sätt möter inte bara en, inte bara två, utan så mycket som sju barn på en och samma gång.

Som tur är var de flesta barnen helt orädda för hundar, vilket gjorde att lille Buzter faktiskt klarade av att umgås med dem utan att tugga sönder en enda unge. Han blev dock rätt stressad och puttade till lillpojken E med öppen mun, så att han fick tandmärken på bröstet, till pojkens förskräckelse. Inte bra alls! Då fick lilla jycken vara själv ett tag och lugna ner sig - tills de andra barnen hade gått.

Till trots för detta och andra sammandrabbningar kunde E trotsa sin rädsla och klappa och gosa med Buzter. Och inte nog med det. Till och med flickan K tog modet till sig och klappade Buzter - vid flera olika tillfällen.

Det mest anmärkningsvärda var på årets sista morgon, då vi lyckades få husets båda barn att köra lite lydnads-/korvträning med Buzter. Sitt, ligg, stanna kvar, varsågod m.m. var kommandon som båda barnen praktiserade. Och Buzter lyssnade. Påföljande dag gav båda barnen honom några små godbitar vid frukostbordet, och klappade honom givetvis.

Uppenbarligen kan de förunderligaste saker hända på julen.

/Husse